pianot och spelade Franzéns »Må hon, må denna drömda bild», så att huset skakade. Men snart upphörde musiken, fingrarna föllo slappa ner på tangenterna. Oro och tvivel hade gripit honom. Skulle Mathildas trohet hålla stånd, om hon i Stockholm hade råkat någon riktigt tilldragande man, om hon till exempel hade mött en ung prins? Onödig oro! Hur skulle lilla Mathilda Lithén från Nykarleby kunna komma i sällskap med en ung, förtjusande prins? Men var det verkligen så omöjligt? Det kunde väl hända märkvärdigare saker än så. Det hade varit hans vana under dessa längtans år att dikta små sagor, små romaner, däri Mathilda var hjältinna. En av dem trädde fram för hans minne. Här i Finland fanns en gång för längesedan en bonde, rikare och mäktigare än bönder i våra dagar, herre över många tusen tunnland jord. På hans tid skulle den svenske kungen göra en resa genom landet, och då gästade han den finske bondekungens hus och blev mottagen och förplägad på ett sätt, som han aldrig hade väntat sig i en finsk bondstuga. Tacksam över välfägnaden, frågade kungen bonden om denne hade någon önskan, som kungen kunde uppfylla, och då bad den gamle, att den vackraste bland hans döttrar skulle få komma till kungens gård och bli uppfostrad bland drottningens tärnor. Zachris smålog, där han satt vid pianot. Han lyfte händerna än en gång' för att spela »Må hon, 6. — Lagerlöf, Zachris Topelius.