VERKLIGHET. I.

Sommaren 1835 reste doktorinnan och syster Sophie till Sonnes, baron Rosenkampffs gods, och under deras bortovaro blev Zachris bjuden ut till Lithéns på Alörn. Säger man inte, att det är farligt att söka finna lyckan mer än en gång under samma form? Men denna fara tycktes inte finnas, då det gällde Alörn. Den var alltjämt samma lycksalighetens ö, och Ma-thilda var liksom förra året den milda och intagande genius, som vaktade över dess härlighet. Ja, om möjligt kände sig Zachris lyckligare än då. Han hade ännu starkare en känsla av att vara på sin rätta plats. Han fördrev inte tiden onödigtvis, medan han tog del i de ungas oskyldiga förströelser. För de andra var alltsammans kanske endast en lustig lek, men inte för honom. Här växte fantasiens vingar, här, i denna blåa luft, omgav den honom med en hänförande drömvärld. Så rik och växlande och äventyrlig, som den var, tänkte han alls inte på att skriva ner