den eller berätta om den, men den fyllde hans ensamma stunder med hänryckning. Henrik Backman och andra ungdomar bodde denna sommar ute på ön, och det var ett enda fröjderus från morgon till kväll. Ingen tänkte på annat än att ha så roligt som möjligt, alla ville vara älskvärda, alla befunno sig under makten av den trolldom, som fyllde ön och som smyckade deras tankar och tal med lätta stänk av svärmiskhet och poesi. Det enda, som stundom hos Zachris väckte en liten känsla av bitterhet, var detta, att flickorna Lithén, så ytterst vänliga och kamratliga, som de voro emot honom, aldrig tycktes komma ihåg, att han nu var sjutton år och student sedan två år tillbaka. De behandlade honom ännu i dag som den lille skolkamraten på Kuddnäs, bestämde över vad han fick göra och inte göra, skrattade åt honom, när han talade om att gå på jakt, och togo alldeles för givet, att han skulle springa alla deras ärenden och vara deras passopp i allting. Nå, vad det sista beträffade, stod han dem ju gärna till tjänst. Det, som harmade honom, var, att de just genom detta visade, att han i deras ögon bara var en pojke. Han tyckte dock, att åtminstone Mathilda borde ha förstått honom bättre än så. Hon visste iu, att han levde, andades, var till endast för henne. Så ren och oskyldig hon var, nog måste hon ändå ha märkt skillnaden i de känslor han nu hyste för henne och det barnsliga tycke han hade ägnat henne före hennes Stockholmsresa.