vid femton år hade han tagit en vacker studentexamen och fått goda vitsord av en man sådan som Runeberg. I hembygden uppträdde han som namns-dagspoet och tidningsskrivare och hade anseende för att vara ett gott huvud. Iiär vid universitetet hade han med knapp nöd kunnat avlägga en simpel stipendiatexamen! Hade han gått tillbaka? Dugde han inte för studiebanan ? Han försökte säga till sig själv, att det hela var ett lappri. Han hade inte fått repuls. Vad hade han då att sörja över? Nej, hans examen hade inte fått repuls, men hans självförtroende. Det var den sårade egenkärlekens kalk, som han måste tömma. Den var ny och oprövad och mycket bitter. Mitt uppe i sin stora misströstan kom han att tänka på att detta kanske ändå kunde vara gott för något. Det kunde kanske rädda honom från att ligga under i den verkliga examen. Om han bara gjorde sig till godo den läxa han hade fått, så kunde den nog bli en hälsosam uppryckning. Under de sista åren hade han ständigt haft Mathilda i sina tankar. Förra hösten hade han stannat hemma för att få vara i hennes närhet. Det var nog inte på det sättet man skötte sina studier, då man ville vinna framgång. Skulle han hålla på med slika barnsligheter, då kunde han ju nöja sig med att bli ett småstadsgeni. Älska henne, ja visst, däri var inte något ont,