men han ville vara herre över sin kärlek. Den fick inte vara honom till hinder. Med dessa tankar for han hem, och så begav det sig, att julen inte nu heller blev sådan som förr. Jo, en söndag gick han till Lithéns klockan elva och stannade ända till nio på kvällen. Han trivdes där som alltid. Där fick han vara naturlig, slapp all snusförnuftighet. Han blev alltid bättre, mera nöjd med sig själv hos dessa goda människor. Men snart började han leva ungkarlsliv också i Nykarleby. Nyårsdagen spelade han Kille hos Dyhr ända till klockan tre på natten. Mathilda tyckte, att detta var förfärligt, och läxade upp honom. Men han bättrade sig inte, utan visade sin självständighet genom att kort därpå vara med om ett ungkarlskalas, som räckte ända till sex. Efter detta dröjde det flera dagar, innan Mathilda kunde blidkas. När han kom åter efter* 1837 års vårtermin, hade på något besynnerligt sätt ungdomskärleken slocknat ut, försvunnit, helt enkelt begett sig bort ur hjärtat. Han tyckte ju om Mathilda, men han kunde inte dölja för sig, att hon nu föreföll honom litet underlägsen, hon hade gått tillbaka. Han hade vuxit ifrån henne. Hela Alörnslustgården var nervissnad. Rosorna voro borta. Det var ödsligt och kalt både inom och utom honom. Sommaren var där, men den kunde inte kalla till liv den minsta lilla knopp. Romantikens lycksalighetsö hade sjunkit i havet.