Men borta dröjer mitt hjärtas vän, mitt hjärtas vän; i lund och mark är han fjärran än och flyger långt uti skogen. Guds vackra ängel med ögon blå, med ögon blå, han satt i molnet och hörde på och sjöng så sakta i kvällen: Du lilla fågel på lindekvist, , på lindekvist, Gud giv din älskling åt dig så visst, som du kan spela och sjunga! Och fågeln sjunger ännu i dag, ännu i dag; om vännen kommit vet inte jag och inte ängelen heller. Detta kallade han »Fågelens visa». Det var ju ingenting, bara litet fågelkvitter. Men för honom hade den dikten en egen tjusning. Han tyckte om den, därför att Emilies namn var inlagt i versen på fyra ställen, han tyckte sig höra henne själv spela och sjunga, då han talade om fågelns sång, och dessutom var det något av Emilie Lindqvists intagande väsen, som han hade återgett i den böljande rytmen. Det var kanske ändå, kärlek, som gjorde, att den sången smakade så sött, då han i ensliga stunder lät den glida över sina läppar. 8. — Lagerlöf, Zachris Topelius.