bevistat i avdelningen. En novemberkväll hade det varit då som nu, men annars hade allting varit annorlunda. Ingen dov och tryckande stämning, utan glädje, tillförsikt, hänryckning. Rector magnificus Melartin och andra hedersgäster, Runeberg främst att nämna, hade rört sig bland ungdomen. Snellman hade varit festtalare. Han hade talat om nyttan av nationsindelningen vid universitetet och hade skarpt betonat, att denna inrättning inte hade till ändamål att söndra studentkåren för att lättare kunna styra den, utan meningen var, att studenterna i sina olika avdelningar skulle äga något, som ville vara dem i stället för hem, en institution, som prövande och kärleksfullt kunde övervaka deras vandel, som kunde bistå dem i nöd och hos dessa, som voro från samma landskap, utbilda en känsla av att de tillhörde en stor, gemensam familj. Alla hade förstått varför Snellman hade valt just det ämnet. Han hade velat säga de närvarande akademiska myndighetspersonerna ett bevekande ord till förmån för avdelningen. Och han hade gjort sin sak så bra, att alla hade beundrat hans klokhet och takt. Men vad som hade gjort den aftonen oförglömlig, hade varit detta, att Franzéns porträtt hade överlämnats till avdelningen. Lille hade läst upp verser, Franzéns studentvisa hade utdelats, och till sist hade rektor rest sig och sagt några entusiastiska ord om den store skald och ädla människa, som hade varit hans ungdoms lärare. Då hade hela