mofska, ingen av dem kände som han, att luften var fylld av fara oclf osäkerhet. Allihop hade samma fasta trö på att de i sin egenskap av österbottningar kunde tillåta sig vad som helst och att överhet och gendarmer voro till, för att de skulle ha någon att retas med. Zachris var en rättvis ung man, och han tordes inte neka, att de akademiska myndigheterna kunde ha sina skäl att vara missnöjda med hans landsmän. Det hade förekommit ett par gånger, att en hop studenter hade druckit punsch och fört oväsen på teaterläktaren. Vem var det, som hade stått i spetsen för ofoget? Det var naturligtvis österbottningar. När en professor hade gjort sig förtjänt av en kättserenad, vem var det, som i första rummet åtog sig värvet? Onödig fråga, det var alltid österbottningar. Om vicekanslern eller rector magnificus begick något övergrepp, vem var det, som genast var färdig att demonstrera för att hävda studentkårens fri- och rättigheter? Alltid österbottningarna, därom kunde man vara säker på förhand. Om en flock studenter, trots strängt förbud, tågade fram sjungande genom Helsingfors gator en vinternatt, om de patrullerande gendarmerna blevo övertalade att låna några nattvandrare sina hästar för att göra en ridtur genom staden, då kunde man gå ed på att det var österbottningar, som voro i farten. Det var kanske inte heller att undra på att