rektor och konsistorium hade i sinnet att göra Österbottniska avdelningen mindre självsäker, mindre ohanterlig. För en sex, sju år sedan hade de fattat beslut om att avdelningen skulle klyvas itu. Beslutet hade dock inte trätt i kraft. Österbottning-arna hade fått löfte om att få förbli odelade, så länge som deras nuvarande inspektor, professor Hällström, satt kvar vid ämbetet. Att beslutet om klyvningen hade väckt en oerhörd förargelse, var ju lätt att förstå. Hur skulle man godvilligt kunna förlika sig med att från att vara den största universitetsnationen nersjunka till att bilda två medelstora avdelningar, lika van mäktiga som alla de andra? Om ett sådant övervåld skedde, då kunde man vara viss om att ingen österbottnisk student skulle komma på ett avdelningsmöte. Och hur skulle det då gå med dem? Så enkelt livet levdes, nog fanns det tillräckligt med tillfällen för att råka i fördärvet. Få förstodo att hålla måtta. Den ene studenten satt hela dagen naglad vid boken, levande en torpares liv, en annan måste man dagen igenom söka vid biljardbollarna. Zachris hade hört sägas, att en enda småstad, bland elva därifrån till universitetet avsända lovande ynglingar, räknade åtta, som hade ridit i galopp till total undergång. Men om inte avdelningen hade funnits, då hade väl alla elva gått samma väg. Herrarna i konsistorium borde allt betänka sig, innan de förstörde den. Det var ändå det enda ställe, där man försökte