honom mycken lycka, och under julen dansade han med lust och fröjd på alla bjudningar. Men på julens allra sista bal såg han Emilie dansa en fransäs med Henrik Backman, och då hon figurerade mot sin kavaljer, fick blicken en strålglans, som den aldrig hade ägt, då den hade varit riktad mot honom. Med ens förstod han, att det var hans bästa vän, som hon älskade, inte honom själv. Just som om ödet ville driva ett elakt skämt med honom, blev det ungefär samtidigt beslutat, att doktorinnan och Sophie skulle följa med till Helsingfors för att hälsa på Rosenkampffs och att även Emilie skulle resa med. Detta, som ha i några dagar förut skulle ha hälsat som en onämnbar lycka, fyllde honom nu med förfäran och ängslan. Det hade varit bäst för honom att få glömma Emilie under en lång skilsmässa. Liksom för att han inte mer skulle behöva sväva i ovisshet, var han ett par dagar senare hos Henrik Backman på en speljunta, som varade till ett på natten. Sedan de övriga deltagarna voro gångna, sutto Zachris och värden och drucko champagne till framemot sju på morgonen och utbytte under tiden sina djupaste förtroenden. Henrik bekände för honom, att han älskade Emilie och att han visste, att hans kärlek var besvarad. Emilie hade skrivit det i ett brev till någon, som hade förrått hemligheten. Hon tyckte om att konversera med Zachris, men hon älskade Henrik. Zachris beslöt genast, att han skulle avstå från 9. — Lagerlöf, Zachris Topelius.