mamma hjärta att låta honom ligga i den smutsiga stugan, utan hon bredde ut en slädfäll på golvet i kammaren, och då flickorna hade lagt sig och ljuset var släckt, fick han komma in. Han låg hela natten vaken och hörde på Emilies andedrag. Det var inte möjligt att sova. Väl framme i Helsingfors, skildes det lilla sällskapet åt. Zachris gick till sitt vanliga kvarter, doktorinnan och Sophie bodde hos Rosenkampffs, Emilie tog in hos kommerserådet Borgström, vars fru var hennes kusin. Men de båda unga flickorna råkades varje dag, och av Zachris fordrade de, att han skulle visa dem staden, följa dem på deras promenader och vara deras kavaljer på baler och picknicker. Han råkade alltså Emilie beständigt, och varje gång han såg henne, växte hans kärlek liksom hans förtvivlan. Syster Sophie reste hem i maj, sedan såg [Zachris Emilie mindre ofta, men han blev ingalunda mera lycklig fördenskull. Emilie reste till Åbo den 16 juni, och samma dag skrev Zachris en dikt, som han kallade Den flydda. O du, som med dagen i väster mig flydde, jag såg dig ej åter, när morgonen grydde; när aftonen sjönk över dalarna ner, jag såg dig ej mer. Du sjönk med de stjärnor, som bleknat om våren; de vårliga vindar med blommor i spåren, de buro dig bort som en stråle i skyn; då skymdes min syn.