Du, du hade slocknat. Daggpärlornas droppar begräto din flykt uti rosornas knoppar, och fågeln i lunden med smältande röst sjöng saknad och höst. Och fågelen finner i kvällen sitt näste, men jag är som molnet på himmelens fäste, jag söker min stjärna. O, älskade vän, när kommer du än? Då han hade skrivit ner dessa strofer, kände han, att han äntligen, äntligen hade skapat något, som var likt det, som rörde sig i hans inre. Där var hans smärtfyllda ömhet, där voro de skygga smekningar han aldrig fick skänka, där fanns åtminstone någon genklang av de lekande melodier, som hennes väsende väckte i hans själ. Denna sommar reste inte heller Zachris till Nykarleby. Han och sex kamrater begåvo sig till Löparö i Sibbo skärgård, hyrde in sig hos ett vänligt bondfolk och stannade där ända till hösten. Det var en anordning, som hade vidtagits, för att han skulle få läsa mera ostört, ty det började nu stunda mot examen. Då han vände tillbaka till Helsingfors, var Emilie återkommen från Åbo, men han fick sällan tillfälle att råka henne. Längtan plågade honom varje dag och stund. Han fick höra, att hon skulle vara tärna på ett bröllop, och på kvällen stod han med i folkhopen i hopp att åtminstone få se en skymt av den älskade.