Kort efter detta hände det, att han i orolig längtan en kväll gick fram och åter över sitt kammargolv. Och medan han så vandrade, tycktes det honom, att hans längtan började tala. Han skyndade till sitt skrivbord och kastade ner ett par strofer på papperet med sådan fart, att han knappast kunde följa med vad han skrev. Och hela tiden hade han en känsla av att det inte var han själv, inte hans vanliga jag, det, som annars med möda och omsorg sammanfogade rimmen, som här förde ordet. Det var något främmande, som djärvt och myndigt tillviskade honom de strofer han skrev ner så utan betänkande, så utan tvekan, som hade de för längesedan varit färdiga. O, vor' jag ett minne — och bands ej av tid och finge beständigt dig följa och finge begjuta din levnad med frid, din grav med välsignelser hölja och gömma ditt liv i min vårdande famn och lära en värld att ditt älskade namn med tårar av kärlek beskölja! O, vor' jag en tanke — och bands ej av rum och fing' i ditt hjärta mig dölja och finge dig leda, där stigen är skum, och, där hon är slipprig, dig följa och lysa din väg genom skuggornas land till sällhetens evigt förklarade strand över tidernas brusande bölja!