JUBELFESTEN.

Nu, unga flickor, Mathilda Lithén, Emilie Lindqvist, vad ni än må heta, viken åt sidan! Er tid har varit, men är inte mer. En stor medtävlarinna träder nu in på banan. Ni ser henne inte, men för den, som en gång har mött henne, är hon allestädes närvarande. Ni hör henne inte, men hennes stämma ropar starkare än åskdundret. Hon är den ofödda, som aldrig dör, hon är den bragdlösa, som uppammar hjältar, den stumma, som lär sina älskare det skönaste tal, den ljuvaste sång. Hon är den hungrande, som aldrig blir mätt på uppoffringar, den törstande, som dricker söners och döttrars blod, den grymma, som endast sänder ett leende efter dem, som för hennes skull gå till döden. Hon är en gudinna, ett töcken, en dimvarelse, tusen gånger går ni förbi henne utan att märka henne. Hon är den, som har vårdat er och fostrat er, som har gett er husrum och mat, ni har henne att tacka för allt, men ni har ännu inte fått syn på henne. Hon är värdinna ,i ett stort hus, där ni är gäst alla dagar, och ni har ännu inte råkat henne.