På måndagen, då Zachris skulle promoveras, gick man först i procession från Universitetshuset till Nikolaikyrkan. Sedan vidtog promotion, då franzén var den förste, som mottog magisterkransen. Från predikstolen talades den dagen över texten »Låter edert ljus lysa för människorna». Men återigen märktes samma sak: Fosterlandet var närvarande i allas tankar. De unga magistrarna invigdes till dess tjänst, inte till egen ära och vinning. En anda av hänförelse gick genom templet. De, som voro med om den stundens väckelse, buro med sig märken därav under ett helt liv. Löften och föresatser gjordes inom den unga skaran. Och bland de unga, som gjorde fosterlandet högtidliga utfästelser, var också Zachris Topelius. »Här äro många unga tillstädes, som älska Finland,» sade han till sig själv. »Här finnas de, som vilja arbeta för att göra det rikt, andra vilja göra det berömt, andra åter vilja göra det till ett fromt och Gudi behagligt land. Men jag för min del, jag vill göra det till ett land, där det är gott att leva, jag ville ge det glada och vänliga, vakna och intresserade innevånare, jag ville fylla det med hem, som stråla av förnöjsamhet och lycka, jag ville framkalla konstnärer, som försköna livet, jag ville sätta en rosenbuske utanför varje stuga, jag ville göra hela landet till en rosengård.» Han smålog först åt tanken, men strax därpå förekom det honom, att i dessa ord hade han träffat just vad han helst ville verka för. Hans liv hade