bondgårdarna, satt på bordet, som skräddare bruka, sydde och trocklade, så att det värkte i fingrarna. Stundom hände väl ock, att han hade en bok i fickan och smög sig undan för att läsa, tidigt om morgnarna, sent om kvällarna. Ljus hade han inte under den mörka årstiden, men man kan också läsa vid pärtbloss. »Elias blir en bra skräddare,» sade fadern förnöjd. »Det är inte den minsta konsten här i världen att sy ordentliga knapphål och få knapparna att hålla, så att de inte flyger ur jackan, var gång man har ätit sig mätt.» Men en gång, då skräddaren åter höll ett sådant där litet tal, började gossen gråta. »Varför gråter du?» sade fadern, och gossen bekände, att han hellre ville läsa än trockla. »Jag skall tala med prästen,» tröstade fadern. Prästen sade: »Skicka honom till Åbo skola! Där får han lära sig mer än i Ekenäs.» Fadern betänkte saken, ty vad prästen säger, det tål att tänka på, och hur han nu rådgjorde med grannarna och fick litet hjälp, blev gossen skickad till Åbo skola. »Nå, vad har du läst?» frågade rektorn. »Det och det,» svarade gossen på finska; han hade redan glömt den lilla svenska, som han hade lärt sig i Ekenäs. Och när rektorn förhörde honom, svarade han åter på finska. »Nej,» sade rektorn, »det går visst aldrig an. Hur vill du gå i skolan, som inte kan annat än finska? Gå hem igen! Jag kan inte ta emot dig i skolan.»