som hos finnbefolkningen. Han längtade att bli ett med den, att hos den lära känna det finska folkets . gamla vishet. Han tänkte på att han själv hade finskt blod i ådrorna, svenskt ävenså naturligtvis, och därtill både judiskt och slaviskt, om man ville räkna noga. Men hans ätts stamfader var en finne från Toppila gård uppe vid Uleåborg. I detta ögonblick kände han sig som en landsflyktig man, som vill återfinna sitt rätta fädernesland. Det var blodets röst, som talade: han skulle återbördas till sitt finska folk. Ju närmare han kom till Kahra, desto fastare form tog hans längtan. Han hörde åter röster viska ur ljung och torra löv, ur porlande bäckar och rasslande gräs. »Kom ut till oss i vildmarken! Här skola vi lära dig att sjunga så, som ingen före dig har sjungit. Om du ägnar dig åt att upplysa och förädla ditt finska folk, så skall du inte bli obelönad. »Varför vek du förra gången tillbaka så hastigt och obetänkt? Varför gjorde du inte åtminstone ett försök att vinna den sköna, blåögda Kahra-flickan? Har du inte kunnat tyda hennes blickar? Tro inte, att hon älskar - bonden, som har förlovat sig med henne! Tala med henne! Det är dig hon älskar. Skogen är full av hennes längtan. Ljungen är våt av hennes tårar. »Förstår du inte, att hon är den finska sångmön, som ännu en gång har fått lov att vandra på jordens stigar? Det är hon, som har diktat om