mystiska, som framkväller ur själens doldaste djup, skulle omsvepa dem med sin eviga tjuskraft. * I slutet av oktober kom Zachris resande fram mot Kahra gästgivaregård på väg till Helsingfors. Ännu hade han inte mäktat avgöra det svåra valet av levnadsbana, säkert därför, att intet av de tre kall, som han tyckte sig ha att välja på, var det, som innerst tilltalade honom. Men att leva som Skriftställare var väl en tanke så djärv, att han knappt vågade uttala den ens för sig själv. Då han nu åter närmade sig Kahra, togo alldeles samma tankar hans hjärna i besittning, som då han förra gången nalkades gården. Längtan till landsbygden, till det enkla livet i naturen, till det ofördärvade finska folket! Han tänkte på bönder och skjutspojkar, som han hade råkat under sina ständiga resor från och till huvudstaden och som han hade språkat med så mycket, som det med hans klena finska hade varit möjligt. Hos alla dessa obildade hade han tyckt sig finna en förunderlig blandning av djupsinne och barnslighet; därjämte hade han hos dem alla märkt en förtrolighet med naturen, som satte dem i stånd att åt sitt språk förläna en outtömlig rikedom på bilder. Detta ursprungliga och djupsinniga, detta, som på en gång var vekt och vilt, detta poetiska drag, med ett ord, hade han aldrig råkat så utpräglat