Barn och unga flickor samlade sig omkring åkdonet. De väntade, att han skulle dela ut godsaker ibland dem, som hans vana var, och de skrattade på förhand åt de lustiga saker, som han skulle komma att säga. Han hoppade ur och tog fram matsäckspåsen. I allra bästa humör trängde han sig fram genom skaran och passade därvid på att granska varje ansikte. Nej, den vackra Greta var inte med i flocken. Inne i hållstugan kom värden emot honom. Gubben sken upp vid hans ankomst, han som de andra. De voro vänner sedan lång tid tillbaka och växlade ett kraftigt handslag. Snart kom brännvinspluntan fram ur matsäcken, värden fick sin del, och så började han språka. »Jaså, herrn reser dit ner till Helsingfors nu igen,» sade han. »Blir han aldrig fullärd? Vill han lära sig att tyda ut fåglasång?» Den visan hade den unge magistern hört många gånger förut. Han svarade, som han brukade. »Vore det inte fråga om värre saker, så skulle jag väl redan vara färdig. Men se, jag håller på att lära mig konsten att leva.» De språkade en stund om löst och fast. Till sist sade bonden med en menande blinkning: »Ja, Greta, henne får ni inte se här denna gången Hon är gift nu med Hangola. Men Gud vet om det inte var er, som hon tyckte om.» Handen darrade till på den unge magistern, där han satt och skar på sin matsäckslimpa. Han