kunde inte komma sig för att svara. Han upphörde att äta, plockade tyst tillsammans sina tillhörigheter och for sin väg. När han hade åkt ett gott stycke framåt vägen, förekom det honom, att han vaknade ur en lång vanmakt. Han hade visst fått ett häftigt slag över hjässan och varit bedövad en lång stund. Nu, då han kom till sig själv igen, genomträngdes han av en häftig smärta. Kropp och själ skälvde av plågor. Han hade inte väntat sig detta. Vad var det för ett vansinne, som hade gripit honom? Han längtade, han brann. Han ville vända tillbaka för att få se Greta, om också bara för ett ögonblick. Sådan lidelse hade aldrig förr glött i hans varelse. Sådan längtan hade varken Emilie eller Mathilda väckt inom honom. Detta var en sådan känslornas virvelstorm, som kastar människor ur deras bana och vräker dem bort till last och undergång.

III.

Det var den andra november 1840 sent på natten. Zachris gick fram och tillbaka i sitt rum i Helsingfors. Han var upprörd och förtvivlad, han vred händerna och stötte fram korta utrop av smärta. Rätt som det var, kastade han sig ner på knä framför en stol och bad till Gud. Medan han så stred och led, kom en tanke ner-blixtrande i hjärnan alldeles så, som skulle den