Till Gud vände han sig för att få hjälp, hans längtan efter det eviga hade aldrig varit starkare än nu, då mörkrets makter anfäktade honom. Men präst kände han att han inte kunde bli efter detta, som nu hade hänt honom. Inte heller ville han bli läkare. Han behövde ägna sig åt ett studium, som han verkligen kunde älska. Ett par dagar efteråt gick han alltså till professor Rein och anmälde, att han ämnade ta filosofie licentiatexamen med historia som huvudämne. Arbetet skulle bli hans räddning och upprättelse. Han skulle inte vidare eftersträva egen lycka. Han ville döva sin passion genom att arbeta för fosterlandet. Till dess tjänst var han redan invigd. På någon annan väg fanns inte lyckan för honom. När julferierna kommo, reste han åter hem över Kahra, och denna gång tog han tid på sig, så att han fick råka Greta. Han gick till mötet med mycken oro, men han kände, att han måste. Han var insnärjd i ett nät av drömmar och förstod sig inte själv. Han tänkte sig, att om han åter finge se den enkla kvinnan, som han älskade, så skulle hans uppjagade känslor lägga sig till ro. Han trodde nästan, att denna besynnerliga kärlek skulle lämna honom lika hastigt, som den hade kommit, om han bara en gång finge vara i Gretas närhet. Åtminstone skulle väl då det demoniska, som nu hade insmugit sig i tanken på henne, försvinna,