och hon skulle åter bli hans milda ljungblomma, hans oskyldiga finska flicka. Men mötet avlopp inte så, som han hade hoppats. Efteråt trodde han ännu mer än förut, att det fanns något av finsk trolldomsmakt hos denna Greta från Kahra. Hon bringade honom så vitt, att han »sträckte ut sin hand efter brottets rosor». En tillfällighet eller, som han hellre trodde, den Allsmäktiges hand räddade honom. Sedan den dagen for han inte gärna förbi Kahra gästgivaregård, utan valde andra vägar. Längtan kunde han dock inte fly undan, den följde honom under flera år. Än tänkte han på Greta, sådan han först hade råkat henne, då hon hade varit symbolen för allt gott och rent, och då fick sången om henne en mild och varm ton. Så sjöng han på våren 1841: Du min vackra, väna, varma, du min fjärran flydda flicka, o, att här inunder lönnens lugna skymning skön du sutte! O, att här vid havets höga, vågomvälvda vik du vore och att här i milda månens skimmersköna sken jag finge vänligt vid ditt hjärta vila! Men du dröjer långt där borta, vilar långt i ödemarken. Stjärnan, som i skyar skimrar, frågande uppå mig skådar, 12. • — Lagerlöf, Zachris Topelius.