Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förlovning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han frågade sitt hjärta, var det stumt. Det gav
inte mermågot svar.
Zachris hade som. vanligt gjort en dikt över
sitt sinnestillstånd, och han kallade den Styrmannen
vid rodret.
Där hette det ganska spotskt och utan något
av den forna översvinneliga tillbedjan:
Och jag svor väl tusen gånger
att ge Lotta Löf på båten;
strax därefter jag med ånger
girade den gamlä stråten.
Han talade helt respektlöst om, att Lotta hade
varit kall som Nordsjöns bölja, och än mer
respektlöst hänsyftade han på att det var, först sedan han
hade bemannat sig, dragit till sjöss och gett fan
åt resten, som hon hade blivit spakare och visat
sig1 mera tillmötesgående. Men hur det vidare skulle
gå, det visste han inte. Han stod ännu alltjämt
ensam vid rodret, och Gud allena visste vart skeppet
nu kryssade.
Han medgav för sig själv, att alltsammans
hängde därpå, att han inte kunde tåla, att Emilie
skulle gifta sig med honom, därför att hon inte
kunde få hans vän. Han visste, att hon en gång
förut i smärtan över Henriks obeständighet hade
gått och förlovat sig med en man, som hon hade
lärt känna i Helsingfors. Men den förlovningen
hade blivit uppslagen, och då han hade råkat henne
förra hösten, hade han inte annat kunnat förstå,
t
än att Henrik ännu ägde hennes kärlek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
