han frågade sitt hjärta, var det stumt. Det gav inte mermågot svar. Zachris hade som. vanligt gjort en dikt över sitt sinnestillstånd, och han kallade den Styrmannen vid rodret. Där hette det ganska spotskt och utan något av den forna översvinneliga tillbedjan: Och jag svor väl tusen gånger att ge Lotta Löf på båten; strax därefter jag med ånger girade den gamlä stråten. Han talade helt respektlöst om, att Lotta hade varit kall som Nordsjöns bölja, och än mer respektlöst hänsyftade han på att det var, först sedan han hade bemannat sig, dragit till sjöss och gett fan åt resten, som hon hade blivit spakare och visat sig1 mera tillmötesgående. Men hur det vidare skulle gå, det visste han inte. Han stod ännu alltjämt ensam vid rodret, och Gud allena visste vart skeppet nu kryssade. Han medgav för sig själv, att alltsammans hängde därpå, att han inte kunde tåla, att Emilie skulle gifta sig med honom, därför att hon inte kunde få hans vän. Han visste, att hon en gång förut i smärtan över Henriks obeständighet hade gått och förlovat sig med en man, som hon hade lärt känna i Helsingfors. Men den förlovningen hade blivit uppslagen, och då han hade råkat henne förra hösten, hade han inte annat kunnat förstå, t än att Henrik ännu ägde hennes kärlek.