än Emilie. Henne ämnade han nu gifta sig med. Detta var det, som gjorde alltsammans så bittert och meningslöst. Zachris förde handen till västfickan. Där hade han en ring, som han på Henriks begäran hade beställt i Helsingfors åt Mia Hammarin. Den skulle tjänstgöra som smygare, som tecken till deras hemliga förlovning. Denna gång var det alltså fullt allvar. Det var inte lek, såsom' då det hade gällt Emilie. Nej, han ville inte fördöma vännen. Fjäril, som han var till sin natur, kunde han väl inte rå för, att han än svärmade för den ena, än för den andra. Men varför, varför skulle han just komma i vägen för Zachris och hans kärlek? Och nu ville Henrik gottgöra. Han skrev ju inte detta direkt, men Zachris förstod mycket väl, att han ansåg sig av sin heder förpliktad att ställa allt till rätta mellan honom och Emilie. Han ville tydligen se dem båda lyckligen förenade, innan han for. »Kom!» skrev han i varje brev. »Jag försäkrar dig, att Emilie älskar dig. Jag talade vid henne på sista balen. Hela tiden om dig! Hon står på väg att vända sitt hjärta till dig. Kom bara! Passa på! Försitt inte din rätt! Kom hem och tag henne!» Hur kunde Henrik vara så säker på att Zachris stod beredd att ta vid, där han slutade? ...... b « ‘ "• ••• ;*;i Han för sin del var inte alls säker. Han visste inte en gång om han ännu älskade Emilie. När