Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förlovning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han såg upp, såg in i hennes ögon, och med
ens visste han, att hon älskade honom.
Mitt i sorgen kunde han inte låta bli att känna
en stor lycka. Detta var hugnesamt, detta var
ljuvligt. Han vände sig inte bort med avsmak, då
han nu stod vid målet. Han förstod kanske bättre
än förr vad Emilie var värd, hur oskattbart det var
att äga hennes kärlek. Han tog emot denna
lyckans härliga skänk med ödmjukt och tacksamt sinne.
Han kunde inte tala i enrum med Emilie den
kvällen. Han satt bara tyst och upprepade för sig
själv: »Min, min egen, äntligen min och ingen
annans.»
Nej, han kände inte tvivel eller tvekan.
Visserligen ville han ta emot hennes kärlek. Han fann
henne lika skön, lika eftersträvansvärd som
någonsin, men dock förundrade han sig över att han
kunde med sådant lugn tänka på sin lycka. Om
detta hade hänt honom för tre år sedan, då skulle
han ha blivit galen av översvallande glädje. Han
skulle inte ha stått ut att sitta stilla och tala med
andra människor. Hans stormande känslor skulle
ha kvävt honom. Han skulle ha legat i tårar vid
Emilies fötter och kysst stoftet under dem.
Han kunde inte låta bli att smått sörja över att
hon inte hade älskat honom för tre år sedan, då
han befann sig i det hetaste kärleksruset. Han
förstod sig inte själv, att han var så lugn, så
oföretagsam.
Kanske han inte älskade henne? Å jo, han
kände hur han med hela sin varelse grep fast om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
