vård. Zachris och syster Sophie ägnade sig under de närmaste dagarna åt Mia Hammarin, den avlidnes stackars fästmö. Alla tre, Mia, Sophie och Zachris, rodde en afton ut till Alörn för att stanna över natten i Ham-marinska familjens sommarstuga. Zachris satt och talade vid Mia om Henrik Backman. »Ser du,» sade han, »Henrik visste, att han skulle dö, eller, rättare sagt, det var något inom honom, som visste, att han skulle lämna oss för alltid. För honom själv tedde det sig nog så, som om han skulle komma ut på en lång resa. Han tog farväl av alla människor och av alla ställen till och med, som hade blivit honom kära. Allt ville han ställa tili rätta och endast lämna goda minnen efter sig. Till mig skrev han så märkvärdiga brev. Därför få vi inte sörja honom med förtvivlan. Det skulle vara orätt emot honom.» Medan han talade på detta sätt, hade de kommit i närheten av en båt, där ett par unga flickor sutto med sina metspön. Det var Emilie Lindqvist och hennes syster Thilda. Zachris hade inte förut råkat Emilie denna sommar. Då han nu så oförmodat fick se henne, tänkte han först och främst på den sorg, som också hon måste känna. All tanke på honom själv och hans förhållande till henne var fjärran från honom. Snart lågo de båda båtarna bredvid varandra, och då Emilies hand vilade i hans, kände han, att en darrning flög igenom den.