mien? Å nej, han finge nog nöja sig med en lektorsplats i landsorten. Återigen for han upp, förvånad över den riktning tankarna togo. »Jag älskar väl inte Emilie,» sade han till sig själv. »Eller varför tänker jag på allt annat än på henne?» Men då reste sig hans hjärta och bestraffade honom. »Förstår du inte, att detta är den rätta kärlekens tecken? Just så vill den alltid tänka på att dra strån till nästet och reda kärestan ett varmt bo.» Äntligen förstod han den förändring, som hans kärlek till Emilie hade undergått. Han kände inte mer lidelse, utan ömhet, han begärde inte stundens flyktiga lust, men han skulle bli i stånd att älska henne oföränderligt troget under ett helt liv. Detta var den ljuva överraskning, som hans njärta hade i beredskap för honom. Det hade varit som ett egensinnigt barn. Det hade varit ombytligt och häftigt, han hade måst tukta och plåga det, men nu hade det hunnit till sin sköna mognad och fulländning. När Zachris kom åter från roddturen, frågade någon var han hade varit. »Jag har varit och sökt de lycksaligas öar,» sade han, men han fann själv yttrandet romantiskt föråldrat. Det var som ett urväxt plagg, som inte mera passade till de allvarliga och djupa känslor, som bodde inom honom. Det hände sig frampå förmiddagen, att man träffade på Lindqvistens ute i det fria. Då råkade Zachris tappa sin vante, och den föll så, att Emilie