måste ta upp den. Hon märkte då i ena fingret ett hårt och runt föremål och behöll vanten helt tyst. Zachris frågade inte efter den, först på kvällen fick han den åter, och då var den tom. På kvällen hälsade man på hos Lithéns, och under hemvägen promenerade Emilie och Zachris arm i arm genom de vackra lundarnas knappt märkbara skymning. (Zachris talade vid Emilie om Henrik Backman. Hela denna dag, sade han, hade han känt hur den döde kringsvävade honom. Men just fördenskull hade han vågat att smyga till henne sin ring. Han visste, att det var vännens käraste önskan, att de skulle förenas. Det var inte något brott mot den saknad, som de båda ägnade honom. De gingo länge vid varandras sida i den tysta kvällen. Emilie hade något att säga Zachris, som hon hade svårt att finna uttryck för, men hon kände, att han måste veta varför hon nu älskade honom. Han fick inte tro, att hon tog honom, därför att den andre hade övergivit henne. Nej, det hade kommit sig därav, att Henrik Backman en gång hade berättat henne, att Zachris i ridderlig uppoffring hade avstått från att själv söka vinna henne, därför att han hade fått veta, att vännen älskade henne. Det var det draget, som hade kommit henne att älska honom. Detta, att han kunde övervinna sig själv. Då började Zachris förstå försynens vänliga styrelse. Han frågade inte mer varför Henriik Backman hade kommit in i hans liv. Utan honom skulle han aldrig ha vunnit den älskade.