därigenom att hela tidningen trycktes med den finaste stil och rubrikerna inte tillätos breda ut sig på det övrigas bekostnad. Redaktören för Helsingfors Tidningar hade inga medarbetare, utan red ensam för rusthållet. Det syns redan av detta hur ytterst blygsamt hela företaget var. Men förhållandet hade ju den fördelen, att Topelius fick sköta sitt blad helt och hållet efter eget tycke. Han kunde utan gensaga få följa sitt eget program. Detta program, som han hade klart utformat från första stund, satte han dock inte som någon devis under tidningstiteln, utan det gamla Quid verum etc. fick orubbat kvarstå. Inte heller annorstädes uttalade han det med tydliga ord, men det levde i djupet av hans själ och satte så småningom sin prägel på allt, vad han skrev. Det är möjligt, att han på detta sätt fick en vana att sällan dikta endast för diktens egen skull. Han var folkuppfostrare, då han diktade, och diktare, då han uppfostrade. Detta låg så för hans natur, att man nästan kan betvivla, att han ansåg något arbete, åtminstone om det var skrivet på prosa, för rätt lyckat, om däri saknades det uppfostrande, vägledande momentet. God sämja mellan alla landets invånare tyckes ju vara det första nödvändiga, om ett land skall förvandlas till en rosengård. Och för detta behöves framför allt, att man gör ömsesidig bekantskap och lär känna sina landsmäns goda sidor. Men