oftast är det i stället så, att huvudstad och landsbygd äro ganska främmande för varandra. Och se nu: redan den 22 januari 1842 meddelade Helsingfors Tidningar, att i en prästgård i norra Finland hade bildats en liten akademi, något i stil med Hugo Löwenstjernas i Jaktslottet, fastän stor skillnad förelåg med anseende till den hand, som förde protokollet. Denna akademis medlemmar voro prästens fyra barn, Henrik, Emma, Thilda och Marie. Unge Henrik, som tillika var sin fars adjunkt, hade lovat att i tidningen meddela vad i hans akademi månde förekomma, och han höll redligt sitt löfte. Än refererade han ett samtal om Runebergs Julkvällen, än ett om damernas förhållande till politiken. Till tack för dessa bidrag fick titulus Henrik mottaga ett och annat brev från Helsingfors, däri skildrades ett besök av tronföljaren samt ett och annat ur huvudstadens teaterliv. Det var inte utan stark spänning, som den unge tidningsredaktören iakttog hur detta försök att göra stad och land bekanta med varandra skulle mottagas av allmänheten. Tidningens eget liv var ju alltjämt i fara att utsläckas. Allt berodde på om publiken skulle förstå honom, bli glad åt hans goda mening och ge honom sitt stöd. Allmänheten förstod nog mycket litet av den goda meningen. De allra flesta tyckte, att Helsingfors Tidningar redigerades ungefär som en handskriven leksakstidning. Men allt var bättre än den förra tråkigheten med tidningsgräl och oanständiga historier, och prenumeranterna försvunno inte, de till och med växte i antal.