in i paradiset. Den borde alls inte känna sig som något fattigmansbarn, som måste nöja sig med att stå utanför grinden och titta in genom spjälorna. Just den bildade klassen ålåg det att åtaga sig den finske broderns sak och ge honom tillfälle att utbilda de rika anlag, som måste finnas hos det folk, som hade alstrat sådana sångskatter som Kalevala och Kanteletar. Och allt detta syntes den unge redaktören helt lätt att genomföra. Det behövdes ju bara en smula god vilja. Över huvud taget ansåg nog Helsingfors Tidningar, att allt, som måste göras för att få världen sådan, som den borde vara, kunde genomdrivas med saktmod och mildhet, på samma sätt som en trädgårdsmästare beskär sina träd inte av vrede, utan för att göra dem vackrare och mer fruktbärande. Under dessa människovänliga strävanden genomlevde Helsingfors Tidningar ännu ett år. Det fanns nog en och annan, som gjorde sig lustig över den tjugusexårige redaktören, som var så vis och så välmenande, men det hindrade inte, att man lade på minnet en del av de förslag, som han framförde. Men själv kände han ofta med stor förtrytelse, att hans avsikter gäckades, att hans idéer undertrycktes, att han sällan fick rätt uttala sig, att verkan av hans ord nästan blev lika med noll, därför att han hade en motståndare, som hindrade alla hans rörelser. Intet finskt tidningsblad fick vid denna tid