framgång. Man började fråga varandra ute i staden: »Har du läst det sista Leopoldsbrevet? Märkte du vad där stod om den och om den?» — Eller ock hette det: »Jag har länge haft i sinnet att sluta upp med Helsingfors Tidningar, men för de där epistlarnas skull kommer jag visst att behålla den också för nästa år.» Vid årsskiftet 1842—1843 visade det sig, att prenumerantsiffran alltjämt var i stigande. Tidningen hade således bärgat livet under den nye redaktörens första år. Denne fullföljde orubbligt sin egen plan. Det faller ju av sig självt, att i en rosengård bör man se ljust på tingen, lägga märke till allt gott, som sker, och befrämja allt, som kan göra livet rikare och behagligare. Därför blev det också jubel och glädje i Helsingfors Tidningar, när landet hade en god skörd, när en vacker tavla målades, när en ny ångbåt började sina turer, när ett gott teaterstycke uppfördes, när ett framstående diktverk sändes ut från trycket. Alla skulle ju också ha det nöjsamt och behagligt i en sådan vänlig värld, som Zachris ville skapa, och han sökte med stor iver inplanta, att arbetare borde behandlas väl av sina förmän och att tjänare inte finge göra livet alltför surt för sitt herrskap. Dessutom skulle den, som var rik och själv levde var dag kräseliga, inte förglömma, att fattig Lasarus också hade behov av en smula förströelse. För att allt skulle bli väl beställt, borde den delen av befolkningen, som talade finska, även tas med