förbjöd notisen, och för att inte Zachris skulle lockas till flera förlöpningar av samma art, skyndade han att varna honom: »Ifall du har hört om den av vargar uppätna ryska postkarlen, så behåll nyheten för dig själv! En rysk soldat får inte bli vargamat.» Oändliga bekymmer vållade det redaktör och sättare, då tidningen strax före tryckningen kom tillbaka från censor med hela sidor överkorsade. Var finna ny text i hastigheten? Det blev att plocka fram gamla noveller, vad skräp som helst, för att få bladet fulltryckt. Men detta var dock det minsta. Zachris hade haft inne en artikel om postverket, som egentligen hade varit berömmande. Den hade också fått imprimatur av censor, men om några veckor kom sträng order från själva generalguvernören, att man i finska tidningar inte fick resonera om ett kejserligt ämbetsverk, även om det skedde med gillande. Man kan tänka sig den unge världsförbättraren, som stod där med det blanka svärdet i sin hand och inte fick svinga det. Han fick inte klandra en ämbetsman, han fick inte ogilla en regeringsåtgärd. Han fick inte det, inte det, inte det. Det gällde att bli smidig, att uttrycka sig i förtäckta ord, att söka begagna sig av fabler, dikter, gåtor, sådant lätt gods, som censorn inte fann nödigt att granska med den stränga omsorg, som han ägnade de långa prosaartiklarna. Det tycktes rätt