nödvändigt för en dåtida finsk tidningsman att vara en smula poet. Den första april år 1843 hade Zachris haft inne en lång artikel, där djävulen nämndes. Troligtvis ansåg sig censor böra ta också denne potentat i försvar, ty strax före tryckningen hade hela artikeln strukits. En insänd novell måste i all hast uppsättas, men tidningen kom ändå ut en timme senare, än brukligt var. Publiken underlät inte att uttala sitt missnöje över det sena och klena bladet. I nästa nummer kom då en versifierad ursäkt från redaktionen. <poem>O dyra publikum, som städse väl oss ment, i lördags par hazard en händelse oss hände — Likgott en händelse. En timme blott för sent kom bladet ut; men o, vad man av längtan brände, vad gräslig trängsel på boklådans trappa var, vad ständigt frågande och ständigt samma svar! »Finns ej?» — »Finns ej.» — »Vad harm, att så sin tid föröda! Skall, o vaktmästare, förgäves bli er möda? Skall, täcka jungfrurs tropp, bli fåfängt ert besvär? Men håll — det ju i dag april den första är!» Ett litet puts alltså? Ja visst, kan du förlåta? Vi narrat dig april, o dyra allmänhet! Det enda nyckeln var till denna lilla gåta, det skall ej hända mer, så mycket du det vet.</poem> Då den finska publiken läste detta, visste den mycket väl var den verkliga nyckeln till gåtan fanns.