nog den dröm, som hade förmått honom att anställa Zachris som redaktör. Väl hade han för längesedan upphört att betrakta honom som ett naturväsende, utan såg i honom en vanlig människa. Men nu under kampen kom hos honom fram något, som påminde om en älskvärd, envis, okynnig, lekfull liten Puck. Var han inte en vitalf med vingar på axlarna, som kunde sitta och gunga högt på en gren, då man jagade honom nere på jorden? Var han inte en sannskyldig Puck, som satt och spelade rörflöjt till myggornas dans, då hans tuktomästare försökte lägga honom under oket? Man trodde honom uttröttad. Man trodde honom nedslagen. Han blev blott med varje dag allt rikare på utvägar. Ur sin andes lustgårdar hämtade han blomster, varmed han outtröttligt prydde sin tidning. Det var inte krypbönor och inte heller rödklöver: de voro av släktet noveller, av släktet sagor, av släktet charader, av släktet dikter. Man trodde, att han skulle vara ledsen, gråtfärdig. Han smålog endast alltmer graciöst, hans penna flög med allt större lätthet över papperet. Han lärde, han gick framåt. Saima blev emellertid på hösten 1846 på hög befallning indragen, och då upphörde striden. Men Snellman anklagade Zachris för att ha angivit Saima i S:t Petersburg. Han misstänkte, att denne till varje pris hade velat göra sig av med sin fiende.