samman. Fosterlandet skulle gå till mötes en ny tid, full av enighet och frid. För Zachris var med detta den ståndpunkt funnen, från vilken han inte mer behövde rygga tillbaka, men Saima var honom inte mindre gramse, för det att han hade dragit tillbaka sina positioner. Den fortfor att läxa upp honom. Saima tyckte sig i Zachris se representanten för något, som den ville driva bort ur finskt väsende. Kanske var han, utan att han själv anade det, för Saima en representant för det blida, älskvärda, måttfulla, för det i bästa mening svenska, som den fruktade mer än bragdlystnad och yverborenhet, därför att den i sitt innersta visste, att inför detta måste den komma till korta. Men för tillfället var det tydligt, att det var Saima, som hade övertaget. Den hade folkets öra. Den, som Saima överöste med förakt, var nära nog en fallen man. Det gavs människor, som ömkade sig över Zachris under denna tid. Man trodde, att han skulle tröttna under förföljelsen, man bad Saima, att den skulle skona honom. Men Saima fortsatte på samma sätt, än med stora artiklar, än med små hugg. Doktorinnan på Kuddnäs hon gav sonen förlorad. Hon slutade upp att läsa tidningar. Hon kunde inte uthärda att se honom så grymt behandlad. Konsul Wasenius däremot påminde sig ofta