Så skrev Zachris med tanken på Emilie under hösten 1844. Han stod mitt uppe i Saimastriden, han skulle avlägga licentiatexamen, han hade såsom kurator gjort ett försök att få de båda österbottniska avdelningarna återförenade, och han låg i underhandlingar med myndigheterna härom. Under allt detta, som upprörde, gladde eller ängslade honom, vände han sina tankar till Emilie för att få svalka och frid. Emilie var inte bara hans kärlek, hon var hans stöd och hjälp, utan att hon själv ens visste därav. De brev, som hon sände honom, voro beundransvärda. De voro kvicka, lustiga, innehållsrika, genom-andade av ömhet. Varje sådant brev skänkte honom nytt mod och ny arbetskraft. Han bar dem på sitt bröst och kände hur de som ett pansar skyddade honom mot alla Saimas giftpilar. Han började nästan tro, att Emilie var en bättre skriftställare än han själv. Varje rad, som hon skrev, var värd att tryckas. Det var lycka, att han under de år, då han gick och bar på sin hopplösa kärlek, egentligen inte kände henne. Om han hade vetat, att hon var så intelligent, så fyndig, så underhållande, om han hade anat hennes fina smak, hennes tålamod och pliktkänsla, hennes hjärtas mildhet, skulle han aldrig ha kunnat uthärda vissheten att inte få äga henne. Och nu, vad kunde han annat göra än längta efter den tid, då han alla dagar skulle få äga henne i sin närhet? Innan han hade slutat sina studier, kunde han