ju knappast tänka på giftermål, men den åttonde november 1844 avlade han sin examen, och därmed var det värsta hindret undanröjt. Han hyste själv en önskan så djärv, att han knappast vågade omnämna den för fästmö och mor. Han ville helst fortsätta som tidningsman och bo kvar i Helsingfors. Han var nästan säker om att han genom småförtjänster jämte redaktörsinkomster-na skulle kunna vinna tillräcklig utkomst. Emilie hade kanske inte varit ohågad för äventyret, men den, som bestämt motsatte sig ett så dumdristigt förslag, var gamla doktorinnan. Gifta sig på 1200 rubel, när man var en sådan slösare som han, när man gav ut 60 rubel om året bara för tobak, spelade bort hela 47 och hade ett diversekonto, som var större, än vad otaliga bättre familjer hade i årsinkomst! Nej, om han vore klok som sin mamma, då kunde det så vara, men sådan, som han nu var, då han inte kunde låta bli att gå i borgen och lämna ut ficklån, så måste han ha en fast inkomst, innan han gifte sig. Om han önskade stanna i Helsingfors, då skulle allt stackars Emilie få lära sig att vänta. Det hjälpte inte, att inkomsten av tidningen år 1844 sprang upp till 1600 rubel. Modern höll det i alla fall för nödvändigt, att han skaffade sig fast plats. Men fast plats, det var för honom detsamma som ett lektorat i landsorten. Det fanns ett ledigt i Vasa, som han möjligen skulle kunna få, om han bekvämade sig att söka det.