att upplysa er. Jag går sannerligen inte mina egna ärenden.» Han talade med en övertygelse, som inte förfelade att göra intryck på Zachris. — »Jag är visst ingen förnekare,» sade han med övergivande av den förra satiriska tonen, »men ni får medge, herr doktor, att vad ni nu har sagt mig, förefaller en smula ovanligt. Kanske att jag bättre skulle fatta saken, om ni ville berätta något om de krafter, som tillhöra denna talisman, som ni säger vara bestämd för mig.» »Denna talisman,» sade den underlige lille gubben, »är en ring av koppar, så liten, att den med nöd kan trängas på en människas lillfinger.» I ett nu var han nere ur sin glugg och framme hos Zachris. Han fattade om hans vänstra hand och försökte att föra en ring över första leden på hans lillfinger. Zachris ryckte handen till sig med en oemotståndlig känsla av fasa och ångest. Något inom honom bjöd honom akta sig och på inga villkor tillåta, att ringen sattes på honom. »Vänta ett ögonblick, doktor! Ni har ännu inte upplyst mig om ringens egenskaper.» »O, du förblindade!» utbrast den gamle och vände ögonen mot taket. »Hur många människor ha inte med brinnande håg eftersträvat denna ring! Själv har jag en tid varit färdig att begå vilket brott som helst för att komma i besittning av denna klenod. Den har bragt mig på dårhuset, den har tvingat mig att ge mig ut för att vara död. Nu har jag dock så att säga hunnit förbi ringens stadium.