Ibland hade det hänt, då han just hade kommit hem till Nykarleby, att han hade mötts av underrättelsen, att Mathilda Lithén hade blivit bortrövad av någon hög herre. Då hade han, trött som han var av resan, kastat sig i sadeln för att rädda henne. Han hade sprängt hästen under förföljandet, men hade stulit sig en släde, släden hade fastnat i oerhörda drivor, han hade skyndat bort på skidor. Han hade jagat efter den bortflydda till Uleåborg, till Haparanda, runtom hela Bottenhavet. Inte alltid hade han varit förföljare, stundom hade han också varit en jagad rymmare. Han hade flytt för spända segel i rasande storm, han hade smugit sig undan i mörka skogar. Han hade som en från Ryssland hemvändande fånge sökt reda på sitt förstörda hem, han hade genomlevat hela den Stora ofredens elände. Där kommo pojkdrömmarna om Mathilda. Hon var den blonda nordiska kvinnan, lågättad, dygdig, men otroligt skön, också hon. Högättade män sökte hennes kärlek. Hon var inte alltid lycklig, men hon hade förmåga av utveckling, hon kunde bli klok, verksam, kraftig, styra både barn och gods, då hon åldrades. Där voro Zachris barnsliga tankar om en stjärna, som styrde hans öde, där var hans envisa föreställning, att hans gamla barnjungfru, Brita Kiviranta, dock egentligen var en finsk trollkvinna, där voro alla de besynnerliga historierna ur Justinus Kerners Magicon och mycket annat i den vägen. Och äntligen fanns där i glasgloben framför