kulan — han kunde inte mer skilja de ena från de andra — började ta form, och han kände igen dem som minnen. Han såg, att somliga av dessa skyar voro minnen från hans tid i Uleåborg, då hans fantasi hade först blivit satt i rörelse genom romanläsningen. Han skymtade bilden av en varelse, som han där uppe hade skapat sig och som så att säga hade varit drottning i alla hans drömmar från den tiden. Det var en kvinna, som han aldrig hade sett, men som han hade av allt sitt hjärta älskat. Hon var utomordentligt skön, mörk, sydländsk, stolt, passionerad, av hög börd, alltid älskade hon en stor hjälte, som Zachris inte var i stånd att överglänsa, varför han ständigt måste förgäves anropa henne om kärlek. I kulan visade sig vidare minnen från hans skoltid, bragder, som han hade utfört i tankarna hemma på sitt rum, kanske efter att ha blivit illa slagen och tilltygad av de starkare kamraterna. Där trängde sig fram äventyr, som han hade upplevat i det lilla rummet hos Runebergs, sedan han hade läst Fryxells historia, där sågos glimtar från Reins föreläsningar och allt, vad han under deras åhörande hade fram-diktat. Där kommo minnen från hans ständiga långa landsvägsresor. Vad allt hade han inte varit med om, medan han hade rest till skola och universitet! Han hade farit vilse i snöväder och kommit till hemlighetsfulla gårdar. Mången gång hade han ridit vägen fram som en finsk dragon, mången gång hade han rest den i en konungs guldkaret.