ögon. Han skrattade och han grät, han var lycklig och hänförd. Han var vred och rasande. Ringens öden tycktes honom härliga, oförlikneliga. Han satt så ännu, då äntligen en dörr öppnades och doktor Weis stack in huvudet. »Solen är i annalkande,» sade han. »Natten är snarligen förliden. Hur har min herre bestämt sig?» Zachris for upp från sina syner, förvirrad som en drömmande. Han såg ner på ringen på sin hand. Hans första tanke var, att han älskade den, att ingenting skulle förmå honom att numera skilja sig ifrån den. Han såg upp på doktorn för att säga honom detta, men doktorn hade inte väntat sig denna blick. Han hade låtit sitt ansikte alltför tydligt återge de känslor, som besjälade honom. Det uttryckte en satanisk glädje, ett fanatiskt hat, den fallne andens lycka över att se en högtstående själ stupa i samma fälla, där han själv hade infångats. Gripen av en förskräckelse utan gräns, rev Zachris ringen av fingret och kastade den utåt golvet. Och ovillkorligen upprepade han en latinsk sats, som han nyss förut hade hört i nattens drömmar: »Vade retro, Satanas!» Med detsamma sken solen in genom den smala fönstergluggen. I dess strålars ljus började hela den lilla cellen liksom upplösas. Hyllorna med kolvar och retorter, spisen med sina deglar, ja, själva doktor Weis utplånades. Zachris stod där snart ensam. Men ännu mer! I det klara solskenet försvann själva domkyrkans väldiga tornmur, som