nyss hade omgivit honom. Det föreföll honom, att han hade stått och sett på en dimma. Han hade omkring sig fri, öppen luft, han var ute i det fria. Ja, han stod ännu och höll nyckeln framför ögat, såsom då doktor Weis hade kommit för att hämta in honom i kyrkan. »Bara en dröm,» sade han till sig själv och suckade litet missnöjd. Men i detsamma kommo alla nattens erfarenheter tillbaka till honom. Han kände en glädje, så att han hade velat sjunga, skrika, omfamna den förste bäste. »Jag äger i min hand ett storverk, ämnet till ett storverk!» utropade han. »Jag har planen till ett epos i mitt huvud.»

III.

I nästa brev, som Zaehris tillskrev Emilie, sade han, att det var hans fasta övertygelse, att hans medsökande skulle få platsen i Vasa. Och på samma gång bad han, att hon skulle bereda sig på att bosätta sig i Helsingfors. Han var nu fullt besluten att stanna i huvudstaden. Och se, så snart det modiga beslutet var fattat, ljusnade utsikterna. Det stora, avgörande erkännandet kom inte, och det väntade han inte heller. Han visste nu, att det inte kunde komma, förrän han hade fått färdigt »storverket». Men han fick beställningar, så att han kunde märka, att man började räkna honom med bland författarna. En för-