sin tand i töcknen, han klyver med ljungeldsstyrka dimmornas darrande härar. På jorden finns inte en kraft så väldig, att den kan motstå honom, skogarnas skumma skuggor och skyarnas skygga skaror fly för hans blick. Till sist, när han har susat igenom världen, vitt verkande ljusets verk, när dalens tacksamma blommor och lundens fågelsång och människors glada hymner prisa hans gärning, då sänker han den starka vingen och söker sig trött en klyfta, där han i stilla frid kan slumra in. Det var en stark och skön dikt. De, som läste den, andades upp, liksom befriade från en tung börda. Ovillkorligen kände man sig förvissad om att det fanns en vår för människovärlden likaväl som för ängar och lundar. Ur skyn hörde man vingslagen av en stor befriare. Skalden hade inte nämnts hans namn, men man viskade det mellan sig: revolutionen. Vem annan skulle den starka vinden vara, som skingrade alla töcken och dimmor? År 1847 den 24 april offentliggjorde Zachris en ny vårsång. Han kallade den för Den blå randen på havet. Han skildrar där hur han från en bergkulle vid havsstranden står och ser ut över vikar och sund. Runtomkring honom smälta drivorna, en sippa tränger i skydd av ett torrt löv upp ur mullen, solen skiner, vårstormen förjagar molnen, begynnande vår märkes överallt, endast havet med sina vita slätter ligger ännu orörligt. Jätten, som kan komma jordens klippfasta grund att bäva, sover i bojor. Han ensam vet inte om sin frihets stund.