ÅR 1848.

I.

År 1846 den 27 maj offentliggjorde Zachris Topelius i sin tidning en dikt, som han kallade Morgonstormen i våren. På ett fjärran fjäll står en svag, darrande vind och ser ner över ett kulet, dimmigt land. Irrande töckenspöken gå täta under hans fot, bergtunga skyar ha lägrat sig över slätten och stänga ute dagens glädje, solens ljuvliga sken och hoppets rosiga skimmer. Och den svaga fläkten ber klyftornas kungsörn låna honom sitt vingepar, han ber ödemarkernas ulv låna honom sin huggtand, han ber skyarnas ljungeld låna honom sitt svärd, så att han måtte få makt att storma fram genom världen, skingra alla dimmor, fördriva alla moln, förjaga alla skuggor, bereda plats för ljuset och livet. Fastän ännu svag som en suck från jungfruläppar, kastar sig vindfläkten ner från fjällen, och se, då fyller honom hans unga mod med jättekraft. Han kommer på susande örnevingar, han hugger