bildats på nytt av bördor och bojor, det skulle nu försvinna. Men innebar det då inte en fara att sjunga dessa sånger om frihetens vår, som mottogos med sådant jubel, som voro lika välkomna som den verkliga vårlossningen? Jag menar inte den faran, att höga vederbörande skulle ha förstått vad som låg under orden och sänt sångaren till Sibirien. Den faran hade mindre betydelse. Nu tänker jag på faran av att hans egna landsmän kunde ha förstått honom alltför väl och börjat betrakta honom själv som en morgonstorm, betrakta honom som en ledare i en blivande frihetskamp. Men något dylikt, kunde det i grunden passa för en man med ett sådant program som hans? Det är ingen stark omstörtning en sådan reformator begär. Republik eller kejsardöme, envälde eller demokrati, vad rör det i grunden honom? Han vill en själarnas stilla förändring. Han vill ordning och lagbundenhet, därför att detta är det hälsosamma och rätta, och han hatar självsvåld lika mycket som förtryck. Vad har han att vinna genom omstörtning och nedrivande? Han är en tillvaratagare av det gamla och en älskare av det nya. Han vet, att det förmultnade försvinner av sig självt och att det goda växer bäst utan hagelstormar. Han visste framför allt, att vad han ville, var en möjlighet. Han ägde numera rosengården alla dagar omkring sig, inte diktad, inte långt avlägsen, utan bofast inom hans egna dörrar. Alltsedan de hade blivit gifta, hade Emilie och han slutit sig till