varandra i full enighet och trygghet. Ju bättre han lärde känna den älskade, ju mer gott fann han hos henne, och samma erfarenhet gjorde hans hustru med avseende på honom. Båda två förstodo konsten att ta väl vara på livets dagar och göra dem ljusa och behagliga. De smyckade hemlivet inte bara med gott lynne och sämja utan också med musik, poesi och glatt umgänge. När det sedan kom barn, så att joller av späda röster och tramp av små lätta fötter hördes i hemmet, då kan man inte undra på att Topelius såg rosengården förverkligad och inte tvivlade, att likadan välsignelse kunde komma hela hans folk till del. Han var ju bara en fattig tidningsredaktör, och hans inkomster voro så små, att han för att förtjäna sitt uppehälle måste ta plats som lärare vid Helsingfors lyceum och ta emot småuppdrag, såsom att sköta en amanuensbefattning vid universitetsbiblioteket och skriva texten till »Finland framställt i teckningar». Han hade visst inga goddagar i vanlig bemärkelse. Hans hem var möblerat med de redan uttjänta sakerna från hans studentrum och därtill med gamla stolar och bord, som han hade skaffat sig på auktion. En flygel fanns där, men den var hyrd, och frun hade länge ingen bättre spegel än den, som satt i hans gamla schatull. Sjukdom och död gjorde också sina påhälsningar i hemmet, men aldrig upphörde man där att glädja sig åt det sköna och angenäma i livet. Detta gav honom också kraft att i skötandet av sin tidning utveckla hela sin älskvärdhet. Han skulle verkligen ha haft rätt att