Och än mer. Detta, att han utan all förhävelse hade kunnat se sitt eget misstag, det gjorde, att han åter kunde skriva en vårdikt. Han kände ett stort behov att klargöra sin ställning, tala till landsmän och kamrater så, att de skulle förstå vad han ville och inte ville. Det var en stämning av fest och högtid över staden den dag, då studenternas majkalas skulle äga rum. Man hade knappast känt något sådant alltsedan jubelfesten. Det var gammalt bruk, att finska studenter skulle fira majkalas, men under hela tolv år hade den älskade tillställningen varit förbjuden. Nu, mittunder revolutionsåret, hade den emellertid blivit tillåten. Man hade väl funnit det klokare att låta ungdomen leka och kasta boll, än att den skulle gå och smida upprorsplaner. Vid tretiden på eftermiddagen avgick studenternas tåg till festplatsen. Sångare gingo i spetsen för tåget, sjungande den taktfasta »Sitter i högen högättad hövding». Hela staden var i rörelse för att se avtåget, och en stor del människor följde med ut till Gumtäckt för att höra talen och åse lekarna. Och den förväntan, varmed de avtågande drogo bort ur staden, blev inte sviken. Det fanns i skarorna många, som hade tagit med sig Helsingfors Tidningar, som hade kommit ut på middagen, för att visa sina bekanta en dikt, som där stod införd. Den bar titeln Våren 1848. Man läste den, medan man väntade på de utdragande. Man läste den under själva tåget. Man