II.

Att vara hatad, där man trott sig vara älskad, föraktad, där man trott sig hedrad, illa sedd, där man hade trott sig vara välkommen gäst, detta var det bittra, som Zachris hade att genomgå. Man försökte komma över det genom att tänka på kamratskarans dumhet och grymhet, han försökte betrakta hela tilldragelsen med stolt förakt och säga till sig själv: »Se, sådana äro människorna!» Men vid detta blev han lyckligtvis inte stående. I ödmjuk självrannsakan började han eftertänka om skulden möjligen inte låg ensamt hos de unga. Kanske att han själv hade varit första upphovet till missförståndet? Han granskade sina sånger, och han kunde inte neka till att de hade siat om revolution och våldsam omstörtning. Ja, om man så ville, kunde man väl tro, att han med den milda fläkten, som undfick jättekraft och gick ut att skingra all mörkrets makt, hade menat sig själv. Hade man tytt hans dikt på detta sätt, då kunde han förstå den missräkning, som han hade berett de unga skarorna, han behövde inte förakta dem eller tro alltför illa om dem. På så sätt blev det möjligt för honom att ta emot det fredstecken, som österbottningarna sände honom, i det att de inbjödo honom att som avdelningens gäst övervara studentkårens majkalas, som skulle firas på Gumtäckts äng, tre verst utanför Helsingfors, den trettonde maj.