<poem>Men skön som förr, med sina tusen under, den unga våren nalkas Suomis stränder; frid andas över alla friska lunder, och svalka bor i höga nordanländer. Jag ser det dagas i de mörka nejder, ser ödemarkerna sig gröna kläda; jag ser det järn, som smitts till forna fejder, i plog förbytt, en stilla lycka reda. Ty nu är vår ej blott i lund och klyfta, men andens världar vidga sig och knoppas, och jorden ljusnar, himlarna sig lyfta, ty varje hjärta äger kraft att hoppas. — — —</poem> Till sist tillropade författaren sitt land: <poem>Väx! Vet din tid! Var stark! Låt stundens skyar, de fladdrande, fördunsta — blixtra, varna! Den storm, som världen runtomkring förnyar, skall endast låta horisonten klarna.</poem> Det blev en stor seger. Man förstod sångaren. Man kände som han, att Finland var lyckligt, att det var statt i ständigt framåtgående, att det genom iakttagande av klok besinning skulle vara i stånd att förbättra sitt öde utan att skakas av dessa virvelstormar, som tycktes vara nödvändiga för folk av annan karaktär, annan läggning.